Drömmar och mardrömmar

Det är mycket som händer i min kropp just nu. Mycket bra, men en hel del skit också.
Andreas ger mig de lyckliga suckarna som fyller mitt hjärta med kärlek. Krexet svarar för magsåren. Mina p-piller håller (INTE) mina hormoner i schack. Vänster skuldra lider på grund av en längre tid av fel hållning framför datorn.

I slutet av juni åker jag och Andreas till Gotland! Vi bokade resa, boende och cyklar igår. Lycka. Åh, så mycket lycka!

Inatt drömde jag en hemsk mardröm. Jag kom in i en liten by där en episk stid med stora, blanka svärd utspelade sig innanför byns staketgränser. Personen som slutade med ett snitt över halsen var min kärlek.
Gråtande lade jag mig vid hans sida och kastade mina armar om honom. Han sade
"Oroa dig inte. Världen är stor. Du kommer att kunna älska någon annan."
men jag drog honom närmare mig och svarade mellan snyftningarna
"Jag vill inte vara utan dig. Jag orkar inte utan dig."

Jag vaknade och det tog ett tag för den hemska klumpen i halsen att ge med sig samtidigt som jag började ta in det faktum att jag bara hade haft en hemsk dröm. Jag ringde Andreas, bara för att höra att han fortfarande finns.
"Jag älskar dig."
För det gör jag.
Finaste.

I högläge

En bra idé kan lätt sluta dåligt. Idag bevisade i alla fall jag att det är så.
Jag vaknade bakis bredvid Cedrik efter en spontan utekväll och vi tog oss plankandes in till city. En snabb frukost på Donken följdes av lite julklappsshopping.
Jag tog bussen till Rimbo i sällskap av storasystern och väl framme drog vi igång det årliga lussebullskaoset. Detta innebär att systrarna Mattsson dricker glögg och sjunger/skriker/skrålar ikapp med det gamla kassettbandet "Julens musik" under vår väna Moders förskräckta/förtjusta bevakning.
Efter två flaskor glögg ville Ann gå ut och åka pulka (läs: "tefat och pingvinkostym", där det senare är en specialkonstruktion som påminner om en plastmatta med hål för armar och ben, signerad vår morbror) med mig. Sagt och gjort. Vi tog våra åkdon och gick till backen bakom huset. Med raska steg skyndade vi oss upp i snön, åk efter åk. Sen kom vändningen.
Sittandes på pingvinkostymen satte jag kurs nedåt. Som alla vet är det sällan man själv väljer den exakta banan som man åker nedför sluttningen och det här fallet var exakt ett sådant.
Trädet stod på höger sida av backen och jag dunsade rätt in i det, med fötterna först. Det gjorde ont, men inte så farligt ont. Vi åkte säkert i ytterligare 20 minuter innan vi gick in för att värma oss.
Allt eftersom eftermiddagen gled förbi började foten att ömma mer och mer. Vid kvällsfikat haltade jag till och med.
Det roliga i den här tragikomiska berättelsen är att jag, i skrivande stund, är på väg hem till Stockholm för att eventuellt husera en nattgäst. Vad gör man inte för ett par hjärtslag extra? ;)
Jag stapplade iväg till bussen med två påsar lussebullar, en ny tröja och en lindad fot. Lätt värt.

Helt fel period...

GAH! Jag har gjort det igen!
Jag har slutat hålla koll på pengarna. Gud, vad jag inte är ansvarstagande. Dum, dum, dum.
220 kr på kontot är inte okej den 6:e december.
Nu blir det skorpor och vattvälling. Eller åtminstone havregrynsgröt.
Jag har bara mig själv att skylla.

Long time no see

Det var ett tag sedan mina tankar rann ut i skriven form på bloggen. Anledningen är inte krångligare än att jag inte mår speciellt bra just nu. Jag mår rätt kass, om jag ska vara helt ärlig.
I vanlig ordning är det känslor, skolstress, julklappar, sidoprojekt, ekonomi, hormoner och jobbiga val som fuckar upp hela huvudet.

Kanske behöver jag en liten paus? Jobba på Käppala och softa med de vänner som jag vill träffa? Jullov, eller motsvarande?

Jag behöver inte vara peachy-happy-joy-joy, men till och med neutral vore en förbättring jämfört med mitt nuvarande tillstånd.

He lays me on the couch and says
"How has your day been?
Tell me your problems;
I'll help you solve them.
Come on let's talk about it"
He sits next to me and smiles.
Listens to all of my words,
Relaxes all of my nerves.

Like breathe in (breathe in)
Let it go (shout it out)
Take deeps breathes and real slow, calm down.
Close my eyes (soft spoke)
Ease my mind (take control)
From my body please
Work your Psychology

You're taking good care of me
Always been there for me
Boy I can't bear to leave
Cause I need your therapy

You've given me everything
So much I ever could need
Without you I'm so weak in the knees
I need your therapy

I valet och kvalet

Ibland skämtar jag och säger "Vart är världen på väg?"... Ikväll menar jag det av hela mitt hjärta. Jag traskar hemåt efter en filmkväll hos Cedrik och läser nyheterna i mobilen. Vad fan är det som händer? Sverigedemokraterna? Ett gäng rasister i riksdagen? Håll ut, mina vänner av alla nationaliteter. Vi ska lösa det här helvetet. Snart.

Jag och min älskade meteorit mot världen

Kinda lose your sense of time
'Cause the tears don't matter no more
All the feelings that you hide
Gonna tear you up inside
You hope she knows you tried

Follows you around all day
And you wake up soaking wet
'Cause between this world and eternity
There is a face you hope to see, yeah

You know where you've sent her
You sure know where you are
You're trying to ease off
But you know you won't get far
And now she's up there
Sings like an angel
But you can't hear those words
And now she's up there
Sings like an angel
Unforgivable sinner

You've been walking around in tears
No answers are there to get
You won't ever be the same
Someone cries and you're to blame
Struggling with a fight inside
Sorrow you'll defeat
The picture you see it won't disappear
Not unpleasant dreams or her voice you hear


Maybe one time lost
But now you are found
Stand right up before
You hit the ground
Maybe one time lost
But now you are found
Stand right up before
You hit the ground
Hit the ground

(Lene Marlin – Unforgivable Sinner)
"Meteoriter är företrädesvis splitter från kollisioner mellan asteroider, som genom kollisionen också kommit ur kurs och därför är benägna att falla ner på planeter."

Hjärta och smärta...

Ann ringde och berättade att Mamma hade känt av kärlkrampen och ligger nu på Norrtälje sjukhus. Det är sjukt med onice.

Från najs till bajs

Sen sist: Grönan, parkhäng, shopping, Norrtäljemiddag, Freds fest, sovmorgon.

Hos Fred: Jag pratar med en rolig och rätt snygg kille. Skojar lite om hur överrepresenterade KTH-studenter är på festen. Börjar driva om Glenn-göteborgare och det slutar med "Nekrofildelning" (Don't ask me why). Inte för att jag var speciellt intresserad av honom, men när han i förbifarten nämner "Bla bla bla... jag åker till min tjej i Riga och det är typ samma sak som Tallinn" kom den där "Jaha-han-är-inte-singel-men-sluta-för-faaan-inte-vara-trevlig-mot-honom-för-den-saken"-känslan. Humor.

Efter en stunds stekande i solen: Kollar posten. Brev från CSN. Åh suck. Det kan ju inte vara bra? Det var det inte heller. Återbetalningskrav på 4252 kr för vårterminen 2009. Förfallodatum 2010-07-30. Bajs. Kollar kontot. 4019 kr. FUCK. Säljer lite fonder, betalar skiten och sitter med skakiga händer.

Så vad gör jag nu? Shop-stop. Här ska handlas... inget. Precis när man har lagt ut tre och fem på en ny mobil. Tack för den, Murphy. Nu har jag noll cash och ska börja jobba på måndag. Lönen kommer inte förrän 25:e augusti (men de är inte omöjliga med tidigare utbetalning på Käppala, så det kanske ordnar sig).
Jag skulle ha åkt till Jakobsberg och kollat på fotboll, gått på spelning ikväll och umgåtts med vänner, men nu är jag inte taggad på något. Jag vill bara ringa till Mamma.

Traditionsbunden eller osjälvständig

Jag vet inte vad som hände, men efter en utekväll med middag, drinkar och nya Sex and the City-filmen tillsammans med sju andra tjejer svängde mitt goda humör.
Vi pratade bröllop. Kungabröllop och våra egna. Diskussionen om huruvuda Kungen ska få "ge bort" Vickan eller inte, dök upp. Alla var emot det. Alla utom jag.
Bra Jill, det var ett praktexempel på en situation då jag inte kan argumentera emot andras åsikter. Tjejerna sade att det är en förlegad tradition som visar att fadern äger sin dotter och ger bort henne till hennes nya "ägare". Dumt att visa det som något representativt för Sverige, menade de. Jag, å andra sidan, tycker att överlämningen är mer som ett symboliskt förtroende mellan fadern och brudgummen och att alla borde få göra som de vill. Fine, att det fortfarande handlar om att någon ska "ta hand om" kvinnan, men ska det inte vara så? Jag vill känna mig omhändertagen, lika mycket som jag vill ta hand om någon. I mitt fall innebär det att jag vill att min pappa ska lämna över mig vid altaret.
Tjejerna sade i princip "Aldrig i livet att min pappa skulle ge bort mig. Jag ska gå upp till altaret bredvid den jag gifter mig med. Det ska vara jämställt." och efter det gick jag tyst vidare längs Sveavägen.
Har jag ett jämlikhetstänk från yngre Juraperioden? Skulle jag kunna tänka mig att vara hemmafru? Ser jag kvinnor som lägre stående varelser? Knappast.
Jag vill bara att min Far ska lämna över mig vid altaret. Symboliskt.

På vägen hemåt kämpade jag emot tårarna. Jag ville bara känna mig förstådd. Ha någon som kunde ge mig en ordentlig kram och tycka om mig för den jag är. Jag insåg att jag skulle gå och lägga mig, kramandes min stora soffkudde, i brist på annat. Jag funderade på att ringa någon vän, men så skakade jag bort tanken och bestämde mig för att singellivet är svårt och tungt. Man kan inte både ha kakan och äta den. Har man ingen att hålla om när man sover, så har man inte. Det går inte att tvinga fram.

Jag flörtade med en kille på McDonald's, men det såg nog inte de andra tjejerna. Han hade kostym och var väldigt söt. Det var min första flört på väldigt länge. Vad håller jag på med? Jag som älskade att flörta. Varför går jag och lägger mig med tårar i ögonen och på kinderna, när jag borde vara glad? Vad är det som har förstört mig?

Ödets ironi

"Somliga straffar Gud medsamma", sägs det. När jag supit mig själv under bordet i fredags och skämdes rejält dagen efter borde väl Gud/ödet/whatever ha något straff åt mig?

Förutom en riktigt obehaglig värk i magen och en påtaglig trötthet mådde jag bra under lördagen, men jag ställde snabbt in mig på att inte festa överdrivet mycket på kvällens kommande fest.

Så hur blev det med straffet då? Ett par smärtsamma insikter.
Den tjej, som mitt hittills oavslutade intresseprojekt inte verkar kunna släppa, dyker upp under lördagsfesten. Snygg och smilandes (men enligt mig likförbannat blek och alldaglig), som alltid, hamnar hon direkt i hans knä. Detta ungefär 1 minut efter att jag har suttit i samma killes knä och skrattat.
PANG! Han stryker henne på ryggen. Aj, vad är det här för känsla? Nej, men jag bryr mig ju inte?
SMACK! Han har bara ögon för henne. Det spelar väl ingen roll? Han har ju sagt att de inte fungerar ihop och att hon inte är smart?
BANG! Det här kan ju bara inte vara sant? Hon har på sig en exakt likadan klänning som jag hade på festen igår... (två storlekar mindre än min, om nu det spelar någon roll)

Så jag har inte släppt honom och han har inte släppt henne, även om båda relationerna är dömda att misslyckas.
Jag tackar de högre makterna för den käftsmällen.

Varför blir det inte bättre?

Vad är det som händer? Jag har aldrig känt såhär.
Jag är inte glad längre. Mitt vanliga humör är som bortblåst och det har varit så hela veckan. När någon säger något roligt så kan jag skratta, men det är mera på instinkt än ett skratt på riktigt. Om jag tvingar fram ett leende känns det konstigt i magen. Fan, det är till och med jobbigt att kramas.
Det är så mycket just nu. Problem. Hela jävla tiden. Jag orkar inte mer. Det är för mycket i skolan. Labbrapporter och kompletteringar på labbrapporter, tyskauppsats på 1200 ord som aldrig blir färdig, missade föreläsningar i Linjär Algebra på grund av krockar med Numeriska Metoder, laborationer och projektarbete i Numeriska Metoder som aldrig hinns med, tentaplugg som inte har börjats på i tre kurser, repetitioner med Krexet som det inte finns tid för... Listan kan göras längre.
Sen har jag allt det där andra också. Känslorna, träningen, städningen, vännerna och familjen. "När?", säger jag bara. När?
Folk frågar hur det är med mig och jag orkar inte ljuga dem rätt upp i ansiktet. Jag svarar "Mjah..." eller "Hmm..." och drar lite på munnen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Seriöst.

Nya tag

Jag blev inte vald till pHeuseriet. Segt.
Jag konfronterar en kille som jag gillar med mina känslor. Känslorna är inte besvarade. Segare.
Jag festar på Bjupp, blir bjuden hela kvällen, efterfestar på Elektro, äter frukost, hämtar skolböckerna i tron om att jag kan hinna fixa inlämningsuppgifterna i Linjär Algebra innan 10, somnar framför en dator i skolan, bestämmer mig för att strunta i matten och går hem, sover ett par timmar, går till labbet, sitter och drar i tröjarmen och knyter händerna ångest-style, skriver lite labbrapport, går inte på tyskan, gråter och känner mig tom, köper kaffe, bestämmer att prata om känslorna imorgon, hamnar i datorsalen och försöker skriva uppsatsen i tyska. Segast.

Fuck. Nu är det verkligen dags. Nu ska jag... Ja, det ska jag. Det räcker nu.
Det räcker med fysisk och mental misshandel. Det viktigaste är att jag mår bra. Jag jobbar på det, men idag är en dålig dag.

Bara nej...

Ibland vill jag bara sätta mig i ett hörn och stirra rakt framåt. Paralyserad och tom. Trots att det finns tusen saker att tänka på och en miljon saker att göra.
Sitta ensam i ett hörn och känna mig liten. Och gråta. Mycket.

Belgien och Finland

Det gör ont i mitt hjärta när Brian och Ella (mina på Åbo-färjan nyfunna vänner) har åkt hem till Belgien respektive Slovenien och skriver en massa fint på Facebook.
Herregud. Jag har träffat dem totalt tre gånger i mitt liv, varav samtliga var förra veckan, och nu saknar jag dem. Verkligen mycket.
De kom in i mitt liv, röjde runt med en enorm entusiasm och glöd, skapade internskämt och lämnade mig ungefär lika snabbt som de dök upp.

Hur fasen gick det till? Det känns som en dröm.

We're gonna get there someday

Future's now, som de sjunger i Dune-låten.

Den här veckan har jag:
- Hamnat på inkasso
- Gråtit på telefon
- Tvättat fyra fulla tvättmaskiner
- Börjat läsa tyska
- Kommit igång med träningen igen
- Förlåtit någon som betett sig illa mot mig
- Skickat satan-jävlar många sms
- Sjungit i Draget och insett att jag alltså mår bättre nu än på länge

Skit och skållade fingertoppar

Sjukt effektiv dag på jobbet. Jag hann dessutom träna.
Jag åkte hem i regnet och handlade på ICA.

Nudelwok med tofu till middag gick lite åt helvete. Jag försökte hälla av vattnet från nudlarna med hjälp av locket, men då trillade nudlarna ned i slasken. Den äckliga, vidriga korridorsköksslasken. Min spontana reaktion var att kasta upp så mycket som möjligt tillbaka i den lilla kastrullen. Med händerna. Aj, aj, aj. Tsss... och min familj tror att jag är intelligent? Hur som helst, maten blev god. Frågan är bara om jag blir sjuk nu. Det skulle inte förvåna mig.

Maskinen. Jag älskar Maskinen. HÅRT OCH LÄNGE! Speciellt Kärlek vid sista ögonkastet, Pengar och Segertåget.

Maskinen – Boys II Men

Det är stängt. Kan ni gå hem?

Att supa ut sig på sitt eget EXÖL... tsss.
Man ska inte ha för höga förhoppningar. Man SKA inte. (Sen ska man ju inte vara dum i huvudet heller, men det failar ju också.)
Sen sitter man där, utomhus, gråtandes. Med känslan av hopplöshet, förtvivlan och en loop av "jag duger inte"-tankar.


Kicken... vart tog den vägen?

Dear God

Låt det bara ordna sig idag. Lab, tidplan, loggbok och presentation.
Tillräckligt mycket gick åt helvete igår! :(

Jag vet nog någon som skulle kunna lätta upp mitt humör... :)

Nobody said it was easy

Jag är så trött. Det känns som att jag inte har sovit sedan jag och mamma semestrade på Rhodos. Det är tungt och mycket att göra.
Exjobbet, ExÖlet, Krexet-repen. Problem mellan MD och KK, problem mellan två tjejer i exölsgruppen, problem med motivationen, problem med ett mindre flipperberoende, problem med hösten...

En sak i taget, lilla Jill. En sak i taget.

Tjippelimuff alltså...

Man tycker att en ny kille är nice.
Man har världens connection.
Man står och pratar länge med varandra.
Man skrattar åt nyfunna internskämt.
Man sällskapar till tåg/bussar och väntar tills sista minuten med att skiljas åt.
Man lånar saker av varandra.
Man rör spontant vid varandra när man är nära varandra.

Men så klart. Han är inte singel.