Breaking down the walls

There are barely noticeable smiles that aren't meant for you to see, but when I turn my head away I can see you looking at me over your shoulder. From the corner of my eye I realize that you feel safe as you flash a tiny smile. Safe enough, to tell me that you might want to trust me, although I think you already do.
But the walls between you and the rest of the world are still standing tall. To trust and to be safe with someone takes courage. There is the fear of being let down and the hope of finding tranquility.
Your head leaning on my arm. My hand resting on your shoulder.
We have always been close and distant at the same time. I have been close and you have been distant. I have been stepping away as you reached out for me.

But this is me, wanting to hold you. Hold you and just be safe together with you. If you would only ever let me.

Too rare to die

Effektiv dag, då jag inte dog efter "hotet mot KTH".
Jag gjorde scones till frukost och ugnsfalukorv med äpple, champinjoner, lök, tomater och ost serverat med paprikaris till middag.
Att plugga i korridorsköket kändes bra.
Jag har dessutom småstädat lite hemma, så nu kan jag gå omkring utan att bli skräpig under fötterna... :)

Jag längtar till lördag.

Säga vad man vill...

Det finns en anledning till att jag håller kvar vissa (enligt andra) konstiga killar i min värld. De ger mig något. Bara ett ömsesidigt fyllesamtal ibland. Ibland bara retas lite.
Vi är inte exklusiva. Vi är inte ens något. Vi har ett förflutet, som vi lutar oss tillbaka på mellan varven och det piggar upp. Jag blir inte sur när jag får höra om allt han håller på med, för jag vet att jag har ett aktivt val. Jag skrattar åt hans historier och vi vet var vi har varandra. Konstigt? Ja, kanske. Speciellt efter som vi nu, efter 1,5 år, fortfarande lever på gamla meriter.
Jag vet inte vem som är playern i vår relation. Han tror nog att han har koll på mig. Jag tycker att jag leker med honom. När det kommer till kritan, så spelar det faktiskt ingen roll. När vi ses på fester har vi något tillsammans, men det är mer ett kaxigt, ömsesidigt leende än en tanke om något annat.

Så länge man mår bra av en massa ord, så är det väl aldrig fel?

Får jag lov?

En tanke slog mig igår kväll när jag kollade posten och hittade det nya numret av ELLE i mitt brevfack. Jag har inte hunnit läsa förra numret. Jag har bara skummat igenom förrförra numret. Ge mig påsklov. Snälla! Jag har redan börjat fundera på vad jag ska göra med min lediga påsktid.

Läsa mina ELLE-tidningar och njuta.
Åka till farmor i Sandviken och äta ägg.
Läsa minst två böcker, helst sängliggandes.
Träffa kompisar som jag annars inte hinner träffa.
Städa och röja i lägenheten.
Gå på IKEA och hitta en lampa till hallen (så dags nu, när jag har bott här i två år).
Göra illustrationer till Krexets programblad.
Lägga det 1000-bitarspussel som jag fick i julklapp av syrran.
Sova och träna. Massor.

Owl City - Tidal Wave

All my life I wish I broke mirrors instead of promises

I wish I could cross my arms and cross your mind

Depression please cut to the chase and cut a long story short

But I don't need a telescope to see that there's hope
And that makes me feel brave

Borde verkligen...

Fuck. Det går inte att plugga hemma. Jag var så trött att jag tänkte att det var bäst att gå hem och sova, sedan plugga. Det blev inte riktigt så.
Jag gick via ICA och handlade lite allt möjligt, sen såg jag tre avsnitt av Glee...

Nu känner jag efter. Kroppen säger att sängen är ett bra alternativ, eftersom helgen inte direkt har bidragit med någon skönhetssömn. Huvudet säger något i stil med "PLUGGA KEMISK DYNAMIK FÖRIHELVETE!", men frågan är vad som är bäst? Lyssna på kroppen/lyssna på den skrikande rösten i huvudet som säger att jag borde plugga mer?

Nej, förnuftet har talat. Jag ska räkna minst fem tal i dynamiken, sen ska jag sova. SOVA! Inget annat.

Borde och borde...

Jag sitter i Fylkesalarna och känner att labbrapporterna är under kontroll.
Mitt tillstånd är "väldigt trött" efter helgens Krexet-internat där vi repat inför föreställningarna som ska gå av stapeln i april.
Jag funderar på att ta en powernap i Draget och sedan plugga Kemisk Dynamik.

Ja. Så får det bli.
Jag och en soffa i mysrummet ska ha en trevlig stund tillsammans. Kanske en timme i alla fall. :)

... and all is well in the jungle

I give you: Jillan-Billan, back on track! :)

Kvällens bästa telefonsamtal

- Hej, det är Jill.
- *ljudet från ungen i The Grudge*
- Haha!
- *ljudet från ungen i The Grudge fortsätter*
- Hahaha!

Klick.
Det gjorde verkligen det fortsatta skrivandet av tyskauppsatsen roligare.

Nu går jag hem från skolan. Klockan är 23:04.

Varför blir det inte bättre?

Vad är det som händer? Jag har aldrig känt såhär.
Jag är inte glad längre. Mitt vanliga humör är som bortblåst och det har varit så hela veckan. När någon säger något roligt så kan jag skratta, men det är mera på instinkt än ett skratt på riktigt. Om jag tvingar fram ett leende känns det konstigt i magen. Fan, det är till och med jobbigt att kramas.
Det är så mycket just nu. Problem. Hela jävla tiden. Jag orkar inte mer. Det är för mycket i skolan. Labbrapporter och kompletteringar på labbrapporter, tyskauppsats på 1200 ord som aldrig blir färdig, missade föreläsningar i Linjär Algebra på grund av krockar med Numeriska Metoder, laborationer och projektarbete i Numeriska Metoder som aldrig hinns med, tentaplugg som inte har börjats på i tre kurser, repetitioner med Krexet som det inte finns tid för... Listan kan göras längre.
Sen har jag allt det där andra också. Känslorna, träningen, städningen, vännerna och familjen. "När?", säger jag bara. När?
Folk frågar hur det är med mig och jag orkar inte ljuga dem rätt upp i ansiktet. Jag svarar "Mjah..." eller "Hmm..." och drar lite på munnen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Seriöst.

Nya tag

Jag blev inte vald till pHeuseriet. Segt.
Jag konfronterar en kille som jag gillar med mina känslor. Känslorna är inte besvarade. Segare.
Jag festar på Bjupp, blir bjuden hela kvällen, efterfestar på Elektro, äter frukost, hämtar skolböckerna i tron om att jag kan hinna fixa inlämningsuppgifterna i Linjär Algebra innan 10, somnar framför en dator i skolan, bestämmer mig för att strunta i matten och går hem, sover ett par timmar, går till labbet, sitter och drar i tröjarmen och knyter händerna ångest-style, skriver lite labbrapport, går inte på tyskan, gråter och känner mig tom, köper kaffe, bestämmer att prata om känslorna imorgon, hamnar i datorsalen och försöker skriva uppsatsen i tyska. Segast.

Fuck. Nu är det verkligen dags. Nu ska jag... Ja, det ska jag. Det räcker nu.
Det räcker med fysisk och mental misshandel. Det viktigaste är att jag mår bra. Jag jobbar på det, men idag är en dålig dag.

Vägskäl i ditt liv

Inatt avgörs det.
Jill Mattsson - pH10 eller inte pH10.
Kemisektionens pHeuseri väljs på sektionsmötet ikväll. Jag är inte nominerad, men det betyder inte att jag inte kan bli vald. Om folk röstar på sina närmaste vänner har jag en chans. Jag har vänner.

Please God. Please.
But I don't need a telescope to see that there's hope and that makes me feel brave.

Men kom då...

Pussförihelvete. Pusshelvete. Inte så stor skillnad.
När jag lever i en värld där jag kan krama alla, pussa de flesta på kinden och pussa mina goda vänner på munnen hamnar man lätt i en prekär situation.
Hur ska en stor handling som en puss fortfarande kunna ha någon betydelse om den missbrukas?
Fine by me. Spräng gränserna, pussa vem som helst, sov bredvid vem som helst och förlora dig i kramar. Frågan är bara hur man vänder på det? Att sluta vara fysisk är en omöjlighet för mig. Jag tror bara att jag måste sätta gränser för vad som är okej att göra med vänner och vart linjen ska dras för att det betyder något annat.

Bitmärke på halsen, långa kramar, pussar på kinderna, skamliga förslag, puss på munnen, sovsällskap med skedning. Nej, någonstans långt tidigare ska gränsen dras.
Det är inte okej.

Så bra det blir

När man bara inte bryr sig, så kan allt bli så himla bra.
Jag mår så himla bra om jag bara gör som JAG vill. När jag struntar i att försöka göra mig till och vara här och där för att det passar någon annan.
En av mina vänner på kemi prioriterar sin "me-time" väldigt högt och det slog mig att han har en bra tanke där.

Idag ringde alarmet vid 06:30.
Jag körde igång fyra tvättmaskiner, gjorde tomatomelett och drack kaffe till frukost, skickade ut betalningspåminnelsemail till folk som är skyldiga mig pengar, röjde på skrivbordet, vek ihop och lade in mina nyvättade kläder i byrån, gick och tränade på KTH-hallen, duschade och sminkade mig hemma, lunchade i Draget med toppengod salladsmatlåda, gick på övning i Kemisk Dynamik, lämnade in en labbrapport, fikade med Sofia, började med mina inlämningsuppgifter i Linjär Algebra, gick till Roslagstull och lagade mat med Svante, såg Minority Report och kom hem med två nya matlådor och lyssnade på Owl City.

SÅ JÄVLA BRA DAG!
På lunchen var det minst fyra vänner som tyckte att jag såg busig ut. Tro mig, då blir man busig.
Mer "me-time" till mig. Det gör mig gott. Det, och att det är ljust ute längre om dagarna.

Bara nej...

Ibland vill jag bara sätta mig i ett hörn och stirra rakt framåt. Paralyserad och tom. Trots att det finns tusen saker att tänka på och en miljon saker att göra.
Sitta ensam i ett hörn och känna mig liten. Och gråta. Mycket.

En helt vanlig söndag

När jag vaknar i Sundbyberg och blir kär. Blir kär i en hel familj.

Lillasystern visar sitt fina guldhalsband, sin samling Polly Pocket-dockor, -hus och -djur, demonstrerar konståkning i Nintendo Wii och på avstånd fäller kommentaren till mamman i stil med "Den där Jill är jättetrevlig!" eller "Det var länge sedan någon var här och hälsade på".
Lillebrorsan förklarar lite om de senaste förbättringarna i WoW och undrar nyfiket och med beundran i rösten hur länge jag har spelat.
Mamman ser till att jag får frukost, gör te åt mig och diskuterar släktingar.
Pappan frågar om det är jag "som bor i Roslagstull?".

Hela familjen står i hallen när jag ska gå och säger att det var jättekul att träffa mig och jag alltid är välkommen tillbaka. När som helst.
Jag hade kunnat betala grova pengar för att höra konversationen/utfrågningen som borde ha kommit efter att jag hade stängt dörren med ett "Ha det toppen!"...

Synd bara att jag inte kommer att bli tillsammans med killen i fråga. Han är inte min typ. Hans familj, å andra sidan. Kan jag inte få ha dem?

En helt vanlig lördag

När jag vaknar och ser en man som fyller år liggandes på soffan.
När mobilen har fyra nya sms i inkorgen, varav ett är det raraste fylle-sms som jag någonsin har fått.
När jag spenderar en timme med de senaste avsnitten How I Met Your Mother och Oboy.
När jag installerar en NES-emulator på datorn för att spela lite gamla spel.
När jag ska multi-taska och åka på bastukväll i Åkersberga och sedan på efterfest i Sundbyberg.

Black Eyed Peas - Meet Me Halfway

Can you meet me halfway, right at the borderline?
That's where I'm gonna wait for you
I'll be lookin' out night and day
Took my heart to the limit, and this is where I stay

Ooh, ooh, I can't go any further than this
Ooh, ooh, I want you so bad, it's my only wish

Syrrans nya allt

Så här nära kommer det att vara mellan mig och min storasyster när hon har flyttat in i sin nya lägenhet på Väpnargatan, Östermalm. Bredvid Dramaten. Bredvid hovstallet.

Heja Malin!

Good stuff I do, bad stuff I don't

Projekt "nio matlådor" började så här:














Och slutade så här:

• Nudelwok med champinjoner, vitkål, paprika, majs och broccoli.

• Spenatlasagne med keso.

Skönt med lite riktig mat!

KAKA-gasquen eller att cp-deffa

Ringer Ann för goda råd om vart jag kan gå för att hitta en klänning till morgondagens lite finare sittning på KTH. Vero Moda, var svaret jag fick och mycket riktigt! Svart klänning på rea: 249 kr! Priset som hittat, passformen som gjuten.
Så var det ju det där med att klänningen satt som gjuten... Jag lär ju deffa. Träna ikväll, träna imorgon bitti (Lugn, alla träningsfreaks! Det är kondition och styrka ikväll. Kondition imorgon).
Nu ska jag göra spenatlasagne och nudelwok, enbart i syfte att fixa matlådor. Det är på tiden, för det har blivit lite för mycket sallader från Bullens.

Pucko...

Sms till mig: Jag är död..
Jag: Hehe he. Så kan det gå snickarjävel! ;) jag är på väg till sthlm igen. Vill du ha en pucko? :P
Svar: Jag lär ju..

Jag köper en Pucko och ett Kinderägg och åker förbi den bakfulle herren. Bra Jill. Bra.
Det är trots allt Alla Hjärtans Dag...

En timme senare trillar följande in i min mobil:

Åhh! Jag fick choklad av dig på alla hjärtans dag! =D tack *huggsie*

Markus, bakis, dusch

Krunegård. Jag lever lite efter "Ingenting är vettigt 03:30" och det stämmer så himla bra. Alla "fantastiska" idéer man har den tiden på dygnet är sällan så himla bra.
Fest igår. Tillsammans med lite vänner i Draget köpte vi totalt fyra flaskor vin. Jag tror att vi var tre eller fyra... Och vidare till flyg. "PLOCKA DEM, PLOCKA DEM! SHOTTA DEM, SHOTTA DEM!" God idé. Jag ska sluta supa med Olle! :) Hemma runt 02.
Uppsala idag. Det går lite trögt att komma iväg eftersom jag är smått hungover. Ska hoppa in i duschen, sminka mig, packa lite prylar och sedan se om det går några tåg.

Gotcha...

Uppsala imorgon (idag).
Shopping och härligt sällskap.
Take it from there...

Mmm... bra kombination

Tyskaläxa vid en dator i datorsalen Bure på skolan.
The Postal Service i lurarna.
En pub och middag som väntar i Draget.
En blåsa som håller på att sprängas.

... Bara två meningar till!

"Down syndrome"

Shitty day. Det var nog säkert stress och hormoner som fick mig att flippa idag.
Min nya favoritserie Glee räddade kvällen! Musiken är fantastisk, speciellt om man har sett deras grymma shower till låtarna.
Kolla in den underbara versionen av Rihannas "Take a bow", eller Journey's "Don't stop believin". Gåshud!
Glee Cast

Imorgon ska jag träna. Kööba.

Belgien och Finland

Det gör ont i mitt hjärta när Brian och Ella (mina på Åbo-färjan nyfunna vänner) har åkt hem till Belgien respektive Slovenien och skriver en massa fint på Facebook.
Herregud. Jag har träffat dem totalt tre gånger i mitt liv, varav samtliga var förra veckan, och nu saknar jag dem. Verkligen mycket.
De kom in i mitt liv, röjde runt med en enorm entusiasm och glöd, skapade internskämt och lämnade mig ungefär lika snabbt som de dök upp.

Hur fasen gick det till? Det känns som en dröm.

Raraste rödtott

På föreläsningen i Linjär algebra:

T: Jag läste i månadsmailet att man kan nominera folk till kamratstipendiet.
J: Ja! Det är ett jättefint pris. Jag var faktiskt nominerad förra året.
T Det är du i år också.
J: Va? Är jag? Jag har inte läst månadsmailet.
T: Ja, men det står inte vilka som är nominerade där. Det står att man ska nominera folk innan sektionsmötet.
J: Vaddå? Vet du att det är någon som har nominerat mig?
T: *ler och nickar*
J: ... är det du?
T: *nickar och ler*

J: Myyyyyys! =D

Så nära, men så långt borta...

... när jag, tillbaka från middagspausen, inser att jag bara vill skita i allt som heter programmering och gå och dricka öl med min belgare.

MATLAB

Jag säger ju inte att man blir tokig av 3,5 h MATLAB-programmering i skolans datorsal.
... men det blir man.

Middagspaus, check?

Raggar bäst som raggar först?

Det där med killar igen.
Igår när jag hade svårt att somna dök det upp en del intressanta tankar. Det slog mig att jag är väldigt ovan att flörta. Mina förhållanden har kommit som en blixt från klar himmel enligt mallen "Jag gillar dig. Hångel. Ska vi vara tillsammans?" och det har haft vissa följder.
Vill man ragga och få något tillfälligt är den första delen, "Jag gillar dig. Hångel." en bra start. Om fler tjejer utnyttjade det, skulle de få ligga hela tiden. Kanske är det därför vissa av mina flörter inte har blivit något. Killarna som hakade på den tredje delen, "Ska vi vara tillsammans?", kanske bara är undantag?
De flesta verkar genomgå en något mer komplicerad mall. Den liknar mer "Du verkar rolig. Vi kanske ses nästa gång våra gemensamma vänner drar ihop något. Träffas i större sällskap. Vill du kolla på film? Kram och hej då. Sporadiska sms. Hitta internskämt och retas. Ska vi göra sällskap? Långa samtal om allt och inget. Puss. Rodnar. Berättar för de närmaste vännerna. Tillsammans? Ja."

Nu till saken: Om man, som jag, är ganska främmande för den lite längre proceduren blir det aningen klurigare att flörta. Jag fastnar någonstans vid "Vill du kolla på film?" eller smsen. Det är redan mer än tillräckligt för mig. Kanske behöver gemene man lite fler steg innan ett beslut kan tas?

Och killar, seriöst? Jag tror nog att vi har en äkta Sex and the City-problematik här. "Killar är som taxibilar. Man måste fånga dem när deras lampa är tänd." Den tända lampan symboliserar en kille som vill hitta en tjej som han klickar med och skaffa ett seriöst förhållande.
Ponera att man har hittat en sådan kille. Att man har kommit en bra bit på väg i den "långa" proceduren. Det är någonstans där som man inser att det finns fler tjejer i omgivningen. Tjejer som kan utgöra ett hot och som också är på jakt efter ett seriöst förhållande.
Själv sitter man och analyserar hur långt killen och den andra tjejen har kommit i stegen mot en relation. Från ens eget perspektiv ser det alltid ut som att det går så JÄVLA fort för dem. Hotfullt fort. Borde man lägga på ett kol själv, kanske? Passa på att fånga grabben i fråga innan någon annan hinner hugga den lediga taxibilen i tjänst? Eller borde man låta den långa harangen ta sin tid och låta den puckade mannen inse vad han borde ha fattat för länge sedan?

Ragga snabbt eller ragga långsamt? Nej, jag vet inte. Det finns säkert inte något bra svar.

Upp och ned, ned och upp

Vilken totalt galen helg.
Fredagspub, Dramaten, exöl, elektrofest, nedsupen på Stroh-rom (igen) av Olle (igen), INFO-kryssning och två nya vänner - Brian från Belgien och Ella från Finland. Vi ska ses i Stockholm på torsdag och dricka öl! :)

En stund senare

Usch vad jag fryser... Nu blir det en lång och varm dusch.
Hehe.
"Jillfredställaren" alltså. Bästa smeknamnet ever.
Jag vann.

Jeahapp. Är det efterfest eller?

Exöl - Denna fantastiska företeelse där man betalar en summa och får dricka hur mycket öl/cider man vill. Full blir man... Jag tror faktiskt att jag fortfarande är full. Hehe, och så ska jag på Finlandskryssning ikväll! Braaaa Jill. Bakisomelett och -musik (The Streets och Flying Pickets) på det här.
MATLAB, molle, tyska, dynamik, linjalgen rings a bell? Ja, plugga.
Vilken jävla RATANGA-fylla det där var. Igår var det hårt. Oj, så det kan gå. Lite stolt är jag dock. Jag har bara bevisat (för hundramiljardte gången) att jag alltid får som jag vill och det bara är en fråga om tid.
Dessutom gjorde jag en nästan perfekt "gör-som-du-vill-men-jag-har-lagt-ribban"-diss/välkomnande.

Den osminkade sanningen

På morgonen sminkar jag mig. Det är inte mycket, men det är tillräckligt för att se pigg ut.
När jag ska på fest sminkar jag mig. Det blir lite mer, för att framhäva de drag jag gillar bäst hos mig själv.

Men vissa gånger spelar det ingen roll hur mycket eller lite smink jag har. Ibland känner man sig naken, osminkad och kan inte sluta tänka på hur man står/pratar/håller händerna/skrattar... Det finns några få människor som har den effekten på mig.
Damn it.

Avril Lavigne – Naked

We're gonna get there someday

Future's now, som de sjunger i Dune-låten.

Den här veckan har jag:
- Hamnat på inkasso
- Gråtit på telefon
- Tvättat fyra fulla tvättmaskiner
- Börjat läsa tyska
- Kommit igång med träningen igen
- Förlåtit någon som betett sig illa mot mig
- Skickat satan-jävlar många sms
- Sjungit i Draget och insett att jag alltså mår bättre nu än på länge

Det lääär ju gå åt helvete...

"I'm on a boat" har realiserats lite väl mycket för min del tycker jag.

Tallinn 14:e - 16:e januari.
Åbo 31:a januari - 1:a februari.
Tallinn 5:e - 7:e februari?

Hmm... Plugga? Träffa familjen? Ha lite me-time? Inte festa för en gångs skull?
Man dör bara en gång och det är svårt att tacka nej till galna vänner och events som man vet kommer att bli legendariska.
Vi kollar läget andra helgen i februari och ser hur jag mår då.

Saker man inte styr över

... och du inser att du har börjat tycka om en kille som med stor sannolikhet kommer att se ut som Lasse Kongo innan sommaren är slut?

Oh the twisted Januari

Jobb, ölkvällar, biobesök, middagar, hemmafester, fika, luncher, tjejkvällar, Café Opera, Tallinn, Åre, efterfester, MD-skifte, filmkvällar.

Oh, kiss me. Lick your cigarette, then kiss me.
Franz Ferdinand – No You Girls

Imorgon (teoretiskt sett idag) tar jag tag i mitt liv igen.

De tre vännerna och Morgan

Åk. Aldrig. Till. Tallinn.
Eller jo. Gör det.

The Streets – Fit But You Know It

We present: Science!

Avdelningen där man kan räkna, tänka, ränka lite till... och ändå inte komma till Sanningen med stort S.
Idag var en grym dag, förutom att jag vaknade och trodde att det var krig. (Jag hörde en rad höga pip följt av en jävla smäll som skakade huset och därefter ett långt pip.)
Speedshoppade lite bra-att-ha-grejer (hårspray, bomullspads, deo och fickspegel) innan jag fikade i Gamla stan och totalt glömde bort tiden. Från 14:00 till 16:30 sade bara SWISCH, men tiden går som bekant fort när man har roligt.
Låtskrivarstuga, a.k.a. Sång-kräx, från 17-ish följdes av spel och öl hos Mats.
Nu ska jag spela lite keyboard. Imorgon ska jag träna, luncha med Johanna, planera MD-skifte och planera Åre-resan! :D

Mark Knopfler - I'm the fool

I left my dreams with broken strings
It's time I learn to talk
Stop falling over things
Teach myself to walk

Mark Knopfler – I'm The Fool

Borsta tänderna

Kom igen. Det är inte så lätt som man tror.
Jill missar munnen och borstar på kinden. Braaaaaa!

These boots are made for walking

Quote of today: "Boys are stupid. Fuck 'em." :)

Sträckan Jerum-Lidingövägen-Valhallavägen-Roslagstull har alltid varit en speciell promenad för mig. Oavsett om jag har gått i hällregn mitt i sommaren, varit full och på väg från en galen korridorsfest, tagit en walk of shame när jag har gjort något dumt eller promenerat med tusentals tankar efter något viktigt samtal med en vän.
Varenda gång jag åker med 73:ans buss kommer någon av dessa känslor tillbaka.

They say you only live once, but I could use nine lives because that road is killing me.

Give it time

Den mest fängslande känslan jag någonsin varit med om är delad passion. Det är svårt att beskriva passion, utan att förväxla den med åtrå. Båda är väldigt sexuellt laddade känslor, men passion är på något sätt en sorts mentalt djupare åtrå.
När man vet att man både vill och måste ha varandra, men det finns omständigheter som hindrar en från att ge efter för begäret. En lång kram där minsta lilla hudkontakt är elektrisk. Att bara vara i samma rum med varandra är som förspel.

En riktigt grym känsla. Grym, både som i "plågsam" och som i "spännande".

Musikdroger

Jag tränar och tränar. Johann Pachelbels "Canon in D" ska bemästras på keyboard.
Jag lyssnar jämt på Mika - Rain. Vilken sjukt bra tagga-till-låt det är.

Klockan är 16:35 och jag har redan ätit middag. I min värld är klockan motsvarande 20:00 andra kvällar i en arbetsvecka, men eftersom det var halvdag idag har det blivit en skön vändning.

Imorgon är jag ledig och ska gå på bio med Pappa och dricka öl med lite vänner.

Intelligento

Jag har världens sämsta självdisciplin.
Jag kom hem till Sthlm igår vid 21 och tänkte spela lite på keyboarden till 22-ish. Det hände ju inte. Jag satt till 23:30 och lärde mig Coldplay - "The Scientist" och början på Pachebels "Canon in D". Jag vet att det finns tendenser att flera kvällar kommer att sluta så.
Som tur är jobbar jag bara halvdag imorgon (och kan spela hur mycket som helst, yay!) och är ledig på onsdag. Under den lediga dagen ska Pappa få komma och borra hål i min vägg för att sätta upp två tavlor och sedan ska vi se Avatar 3D på Sergel! :) Den lediga kvällen kommer att spenderas på något ölhak med Anders och annat KTH-folk. Jobba torsdag, middag med Sari och Agnieszka, jobba fredag, LEDIG I EN VECKA!!! Kryssning inför Åreresan, någon? :P

Nu är du min! BARA min! =)

Gotcha! :D

As time goes by - The story of 2009

Naivt nog trodde jag att mitt liv följer någon sorts "vartannatårsprincip" och att ett bra år följs av ett dåligt och vice versa. Eftersom jag ansåg att 2006 var dåligt, 2007 var bra och 2008 var dåligt så borde ju 2009 följa mönstret och bli ett kanonbra år. Det är lustigt hur man kan ha så rätt och så fel samtidigt tänker jag nu, när jag lyssnar på Marit Bergman - This is the year.

Man kan väl säga att jag inledde det sista året på decenniet som ofrivilligt frivillig groupie. Jag dejtade en gitarrist i ett garagerockband, men det kändes aldrig riktigt rätt. Vi funkade bara på chatt-stadiet (msn och facebook), för när vi träffades tog det tvärstopp i varenda konversation vi försökte oss på. Även om jag inte tyckte att det vi hade var toppen, var det han som fick "göra slut". På msn.

Jag försökte mig på "Play the player" med ett diskutabelt resultat. Vi retas alltid, men gör aldrig något konkret. Vi får väl se hur det går, eftersom det ännu är ett oavslutat kapitel.

I början av året hade jag en känsla av att jag ville komma bort från allt. Jag var nog ganska bitter och ville starta om på nytt, antar jag. Till råga på allt fick jag känslor för en kompis, som var i ett förhållande. Det färgade i stort sett hela våren, for better or worse. Jag har i alla fall utvecklat ett tycke för kaffe i alla former.

Krexet tog upp en stor del av våren, liksom repetitioner med MD inför Berzeliishow och diverse gyckel. Jag var mer stressad än vad jag själv kunde förstå. Det kom tillbaka och bet mig i röven vid olika tillfällen.

Den sena våren/tidiga sommaren kryddades av att min gamla "high school sweetheart" visade intresse igen. Jag var smickrad av han gillade mig, men jag hade börjat umgås lite mer med en killkompis från skolan, som började ta upp mer och mer av min uppmärksamhet.

Jobb, jobb och jobb kantade min sommar. En MD-vecka, sex arbetsveckor och mycket trevliga kvällsnöjen med vännerna. Jag utvecklade en sommarromans med en vän och tiden flög förbi när vi passade på att vara varandras vingar i tunga tider. Vi hade varandras lägenhetsnycklar och använde varandras hem, även när den andre inte var hemma.

I augusti åkte jag och Mamma till Rhodos för en vecka med sol, bad, mat och dryck. Alldeles perfekt semester. Jag var så lycklig. Det gör jag gärna om. Vartenda år, så länge jag lever! :)

Hösten innebar spex. En himla massa spex. Krexet, nØllespexet, ExÖL och en massa annat. Alla föreställningar gick jättebra och jag var skitsnygg på alla fester, men pojkarna gjorde det inte lätt för mig.

Jag drog igång ett konto på viktklubb.se i slutet av oktober för att gå ned i vikt och så här långt är jag på rätt spår. Jag tränar på gym och äter vettigare. Det är himla spännande att se vart det här kommer att sluta.

Återigen, killar! Jag har ett litet problem med ett gammalt ragg, som jag försökte ta tag i under december, men vi står kvar i samma prekära situation. Samma sak, varenda fest. What to do, what to do?

Hur som helst, nytt år med nya händelser. Bra, eller dåligt? Only time will tell.

09/10 - recap

Nu tänker jag vara så där riktigt stereotypt Svennebanan-bakis. Sminket från igår är borta och jag ska strax gå och köpa en pizza. För att stå ut med mig själv har jag faktiskt tagit på mig jeans (även om jag gärna hade haft mjukisbyxor). Jag tänker dricka CocaCola och kolla på film. Kanske somna i soffan eftersom man aldrig får tillräckligt med sömn under natten när man varit full.

Jag tänkte dra ett "summan av kardemumman"-inlägg om 2009 också, men det får vänta tills jag har samlat mig.

Edit: Efter pizza, cola och film konstaterar jag följande:
Alla hormonstinna fjortisar (och Astrid) får ursäkta, men alltså... Twilight? Två timmar av obeslutsamma fjollor som är lika emotionellt mogna som morötter!? Please.