A trip down Emo Lane

Vissa dagar spelar det ingen roll. Världen känns svart och jag känner mig missförstådd. Det är de löjligaste skitsakerna egentligen. Jag kan inte låta bli att dra lite (förlåt mig) Britney-referenser: I låten Lucky lyder refrängen " She's so lucky. She's a star, but she cry-cry-cries in her lonely heart thinking 'If there's nothing missing in my life, then why do these tears come at night?' ". Paralleller kan dras till mitt så kallade räkmacke-liv. Eller, nej förresten. Så jävla lätt har jag inte haft det. Det vore en lögn att säga att allt har gått som på räls under mina snart 21 år. Jag var den som fick "Nej" om jag frågade chans i ettan (trots att mina två andra kompisar fick "Ja" (på samma kille kan tilläggas. Polygami var nämligen accepterat i de unga åren.) Nog om detta. Att må dåligt för att man mår dåligt är inte direkt smart om man vill komma tillbaka till sitt vanliga glada jag. Problemet är bara att jag inte kan låta bli att "go emo on the world" ibland. Frågan är bara: Är det ett problem eftersom det bara är lite då och då? Ska jag finna mig i att jag blir oförståeligt nedstämd mellan varven av lycka och välgång? Varför är inte folk lätta att förstå sig på? Varför ska det vara så svårt vissa gånger? Är det i själva verket jag som förstorar saker och gör dem jobbiga och besvärliga?
Jag har hört mycket fint sägas om mig i mina ungängeskretsar. Bland det bästa som sagt är att det strålar om mig och att jag är grym på dansgolvet. Komplimanger för utseende har också gett mig stora kickar. Ändå är det svårt att förstå att jag är värd att "ha". Jag är ju inte perfekt. Jag undrar om jag ens är i närheten av tillräckligt bra.
Jag blir glad för så lite. Jag blir ledsen för så lite. Det finns så mycket känslor inom mig och det kan bli svårt att hantera.