Jag vet inte vad som hände, men efter en utekväll med middag, drinkar och nya Sex and the City-filmen tillsammans med sju andra tjejer svängde mitt goda humör.
Vi pratade bröllop. Kungabröllop och våra egna. Diskussionen om huruvuda Kungen ska få "ge bort" Vickan eller inte, dök upp. Alla var emot det. Alla utom jag.
Bra Jill, det var ett praktexempel på en situation då jag inte kan argumentera emot andras åsikter. Tjejerna sade att det är en förlegad tradition som visar att fadern äger sin dotter och ger bort henne till hennes nya "ägare". Dumt att visa det som något representativt för Sverige, menade de. Jag, å andra sidan, tycker att överlämningen är mer som ett symboliskt förtroende mellan fadern och brudgummen och att alla borde få göra som de vill. Fine, att det fortfarande handlar om att någon ska "ta hand om" kvinnan, men ska det inte vara så? Jag vill känna mig omhändertagen, lika mycket som jag vill ta hand om någon. I mitt fall innebär det att jag vill att min pappa ska lämna över mig vid altaret.
Tjejerna sade i princip "Aldrig i livet att min pappa skulle ge bort mig. Jag ska gå upp till altaret bredvid den jag gifter mig med. Det ska vara jämställt." och efter det gick jag tyst vidare längs Sveavägen.
Har jag ett jämlikhetstänk från yngre Juraperioden? Skulle jag kunna tänka mig att vara hemmafru? Ser jag kvinnor som lägre stående varelser? Knappast.
Jag vill bara att min Far ska lämna över mig vid altaret. Symboliskt.
På vägen hemåt kämpade jag emot tårarna. Jag ville bara känna mig förstådd. Ha någon som kunde ge mig en ordentlig kram och tycka om mig för den jag är. Jag insåg att jag skulle gå och lägga mig, kramandes min stora soffkudde, i brist på annat. Jag funderade på att ringa någon vän, men så skakade jag bort tanken och bestämde mig för att singellivet är svårt och tungt. Man kan inte både ha kakan och äta den. Har man ingen att hålla om när man sover, så har man inte. Det går inte att tvinga fram.
Jag flörtade med en kille på McDonald's, men det såg nog inte de andra tjejerna. Han hade kostym och var väldigt söt. Det var min första flört på väldigt länge. Vad håller jag på med? Jag som älskade att flörta. Varför går jag och lägger mig med tårar i ögonen och på kinderna, när jag borde vara glad? Vad är det som har förstört mig?
Det går så bra att tentaplugga när klockan börjar närma sig för sent. "Jag bara måste testa hur det ser ut om jag kammar över allt hår till ena sidan."
