Detta bitterljuva helvete/paradis. I alla fall när man är smått förtjust i någon.
Man ska krama ett par vänner när man skiljs åt och sedan kommer man till den kramen som man längtat efter ända sedan man insåg att man strax skulle gå åt olika håll. Man får inte krama för kort stund, för då stöter man bort den man kramar. Man får inte krama för länge, för då inser övriga i sällskapet att något är i luften. Problemet är ju att man vill kramas så länge som möjligt, för att visa att man är intresserad. Det är jobbigt när man känner att den man kramar håller lika länge som man själv håller. Självklart blir det ju bara så om det är andra i närheten.
Så står man där. Kramar länge. Känner att man blir kramad länge. Släpper kramen mycket tidigare än man vill och mycket tidigare än det känns som att den skulle kunna hålla, men tillräckligt sent och med en avslutande strykning på ryggen för att kunna gissa sig till att något är ömsesidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar