På nyårsafton snackade jag med två killar som hette Viktor (ja, de hade samma namn). När vi står i Johannas kök och pratar om allt mellan himmel och jord fäller den äldre av de två en kommentar som gjorde mig både förvånad och glad. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men något handlade om tjocka människor. Jag vet att jag inte sade något nedvärderande om mig själv, men något fick Viktor att säga "Men du är ju inte tjock." på ett så naturligt sätt så att det lät som att han lika gärna kunde ha konstaterat att gräset är grönt eller något annat strikt faktamässigt.
Det är inte som att jag går och tänker "Jag är tjock". Jag stannar snarare en extra gång framför spegeln och tycker om det jag ser, trots att jag är medveten om att jag inte har normalvikten. Jag bryr mig inte för tre sekunder om någon skulle tänka att jag inte är ideal-smal. Grejen är bara att han sade det på ett sådant naturligt sätt att det lät som om det kändes självklart för honom. Det gjorde mig faktiskt väldigt glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar