När jag vaknar i Sundbyberg och blir kär. Blir kär i en hel familj.
Lillasystern visar sitt fina guldhalsband, sin samling Polly Pocket-dockor, -hus och -djur, demonstrerar konståkning i Nintendo Wii och på avstånd fäller kommentaren till mamman i stil med "Den där Jill är jättetrevlig!" eller "Det var länge sedan någon var här och hälsade på".
Lillebrorsan förklarar lite om de senaste förbättringarna i WoW och undrar nyfiket och med beundran i rösten hur länge jag har spelat.
Mamman ser till att jag får frukost, gör te åt mig och diskuterar släktingar.
Pappan frågar om det är jag "som bor i Roslagstull?".
Hela familjen står i hallen när jag ska gå och säger att det var jättekul att träffa mig och jag alltid är välkommen tillbaka. När som helst.
Jag hade kunnat betala grova pengar för att höra konversationen/utfrågningen som borde ha kommit efter att jag hade stängt dörren med ett "Ha det toppen!"...
Synd bara att jag inte kommer att bli tillsammans med killen i fråga. Han är inte min typ. Hans familj, å andra sidan. Kan jag inte få ha dem?
2 kommentarer:
Jag vaknade också i Sundbyberg. Men jag var arg på ett helt klubbmästeri istället. De hade snott alla sovytor så jag fick sova på trägolvet.... Trevligt, verkligen.
Haha, jag säger som jag sade till Olle: Däckar bäst, som däckar först!
Skicka en kommentar