Jag hatar mardrömmar. Jag gör verkligen det! Att vakna mitt i natten och inte förstå var man är i undefär 10 sekunder, för att sedan inse att den hemska verklighet man just har befunnit sig i inte alls var någon verklighet.
Okej, skumma drömmar. När man drömmer att en klasskompis blir jättearg för att man just har beställt "fel" sorts kaffe (och säkert till sig själv, vilket gör det hela ännu skummare). Det kan jag ta. Det blir bara en kul historia vid frukostbordet.
Men när man drömmer att hela världen rasar samman, vännerna inte finns tillgängliga och pojkvännen gör slut på det mest brutala sätt man kan tänka sig och samtidigt presenterar sin nya "kärlek"... Då är det inte roligt längre. Det finns inte en gnutta humor i sådana drömmar.
Jag slog upp ögonen och stirrade runt i rummet. Hur hamnade jag här? Sakta men säkert började jag att minnas. Klumpen i halsen löstes upp samtidigt som tårarna började trilla ned för kinderna. Det är natten mellan måndag och tisdag. Svante kommer hem vid 14-tiden idag. Jag ringer upp honom för att kunna andas ut och prata av mig innan jag somnar om. *puss på dig älskling*
Tillbaka till ordningen igen.
1 kommentar:
Pussar, I know how it feels!
Skicka en kommentar