Går hemåt i gryningen. Fåglarna och jag är lika lyckliga. Tiden spelar ingen roll.
Jag vet att vad det än är som vi har hittat, så är det värt att bry sig om. Klockan passerade tre och vi gjorde som vi alltid gör. Vi höll om varandra och såg varandra i ögonen länge. Vi menade det.
En sista dag. En sista chans. Varför känns det så bekant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar