Vi pratade om hur olika människor hanterar stress på dagens rep med Krexet. "Ja, jag undrar vilka som är stressade." tänkte jag. Själv var jag hur lugn som helst. Det var först en bit in i repet som något gick snett.
Jag gick in fel. Jag kastade om och/eller glömde repliker. Jag blev osäker och gick ur min karaktär. Omtagning. Fel igen. Omtagning. Total blackout.
Tårar.
Astrid försökte ge mig en kram. Jag vände mig mot dörren och började gå.
Thomas lade en hand på min arm. Jag gick ut ur rummet.
Adde sprang efter mig, lade armarna om mig och sade att det är okej. Jag stod i korridoren och grät som ett barn med händerna i ansiktet.
Thomas och Rufus kom också fram och tröstade.
Efter en stund gick vi tillbaka in och när vi körde på nytt höll jag både karaktär, repliker och tempo. De andra stöttade mig och det goda spexiga humöret kom tillbaka.
Stress, som sagt. Vilken bitch det är. Jag hade ingen aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar