En bra idé kan lätt sluta dåligt. Idag bevisade i alla fall jag att det är så.
Jag vaknade bakis bredvid Cedrik efter en spontan utekväll och vi tog oss plankandes in till city. En snabb frukost på Donken följdes av lite julklappsshopping.
Jag tog bussen till Rimbo i sällskap av storasystern och väl framme drog vi igång det årliga lussebullskaoset. Detta innebär att systrarna Mattsson dricker glögg och sjunger/skriker/skrålar ikapp med det gamla kassettbandet "Julens musik" under vår väna Moders förskräckta/förtjusta bevakning.
Efter två flaskor glögg ville Ann gå ut och åka pulka (läs: "tefat och pingvinkostym", där det senare är en specialkonstruktion som påminner om en plastmatta med hål för armar och ben, signerad vår morbror) med mig. Sagt och gjort. Vi tog våra åkdon och gick till backen bakom huset. Med raska steg skyndade vi oss upp i snön, åk efter åk. Sen kom vändningen.
Sittandes på pingvinkostymen satte jag kurs nedåt. Som alla vet är det sällan man själv väljer den exakta banan som man åker nedför sluttningen och det här fallet var exakt ett sådant.
Trädet stod på höger sida av backen och jag dunsade rätt in i det, med fötterna först. Det gjorde ont, men inte så farligt ont. Vi åkte säkert i ytterligare 20 minuter innan vi gick in för att värma oss.
Allt eftersom eftermiddagen gled förbi började foten att ömma mer och mer. Vid kvällsfikat haltade jag till och med.
Det roliga i den här tragikomiska berättelsen är att jag, i skrivande stund, är på väg hem till Stockholm för att eventuellt husera en nattgäst. Vad gör man inte för ett par hjärtslag extra? ;)
Jag stapplade iväg till bussen med två påsar lussebullar, en ny tröja och en lindad fot. Lätt värt.
