Nu tänkte jag bara bromsa upp mitt liv och fundera lite. Allt händer på en gång. Trots det mår jag bra. Snart fyller jag år också. Det känns knappt. Egentligen borde jag kanske se fram emot det, men å ena sida känner jag mig gammal och å andra sidan känner jag mig liten. Världen är en svår plats och jag är en känslostorm som försöker att klara av att hänga med i alla krokiga svängar och galna upptåg. Duger man någonsin? Kan man sluta oroa sig?
För visst är världen en vacker plats? Ibland blir mitt hjärta nästan sprängfyllt av all skönhet i världen och då vet jag inte vad jag ska göra. Det är vid sådana tillfällen som jag ber Svante att stanna upp och sedan ger jag honom en puss. På något sätt måste jag tömma ut överflödet av känslan. Jag ler på bussen. Jag tittar upp mot himlen, istället för ner i marken när jag är ute och går. Jag har klarat mig. De vann inte kriget. Bara slaget som utspelade sig år 2000. Sju år senare går jag på KTH. Jag har i nuläget femmor på alla tentor och känner mig trygg. Att ha en vardagshjälte som alltid ställer upp gör bara livet ännu bättre. En tjej från min mellanstadieklass jobbar i ett gatukök i Rimbo.
Ni som gör mitt liv bättre: Tack för allt.
3 kommentarer:
Jag gillar dig min tänkande känslosyster. Hela tiden. Jämt och ständigt. Vad som än händer. Ja ok du behöver ju inte ha ihjäl folk med k-pist och kapa flygplan och sånt. Det är dumma saker att göra.
Ps.1 Jag är numera högtalarröst kl. 09.55. Shit! Jag skulle inte palla att sända radio.
Ps.2 Vilket gatukök?
Ps.3 Jag har skickat en jobbansökan till Kungens arbetsplats.
"En tjej från min mellanstadieklass jobbar i ett gatukök i Rimbo.
Ni som gör mitt liv bättre: Tack för allt"
Du är du och DU är fantastisk och underbar, vi andra kan bara stå brevid och stötta dig på vägen ;) Love ya tjejen *krmar hårt*
Skicka en kommentar