Ibland blir man bara så himla glad

Facebook. Denna vardagsdrog.
Man kollar en väldans massa roliga bilder och får sjukt många störiga application-invites. I det stora hela en schysst plattform där man kan ha koll på nästan alla gamla, långväga vänner/ovänner på en och samma gång.
Då och då blir man dock väldigt överraskad. En del människor kommer man ju bra överens med om man tvingas att arbeta ihop. Endast ett fåtal av dessa kommer man väldigt nära och även om man gör det kan jag inte låta bli att inbilla mig att det bara beror på det intensiva liv man lever under en viss period (typ mottagningen -07). Jag hade jätteroligt med alla. Jag hade svinigt kul ihop med 3 tjejer och 1 kille. Jag nämner inga namn, men... Jenny, Hanna, Monika, Phil! ;)
Misstaget jag (uppenbarligen) gjorde var att tro att det endast skulle gälla under mottagningsperioden.

Jag har bara så svårt att ta till mig det faktum att folk faktiskt kanske vill umgås med mig. För deras egen vinning. Att de ärligt talat får ut något av det. Att de gillar mig.
Vad har jag som är jämförbart med alla vänner de här härliga typerna redan har? Jag känner mig fortfarande som den lilla blyga tjejen som bara är till besvär och som ingen egentligen vill vara med.

Nu sätter sig Phil bredvid mig på lunchen, pratar och skrattar åt allt möjligt. Monika stannar upp för att berätta om sin knasiga dag och även lyssna på vad jag berättar om skolan. Jenny kramar mig länge och tycker att vi borde ta en fika eller hitta på något annat skoj snart. Hanna skriver till mig på Facebook och berättar att hon saknar mig och vill (även hon) fika med just mig och Jenny.

... Jag? ...Med mig?
Det är svårt att ta in att jag inte är oönskad. Att folk faktiskt verkar kunna tycka om mig. På riktigt.