Jag är trött. Verkligen jättetrött. Skolan tar kol på mig (och vore det inte för tröttheten skulle jag ha garvat åt att jag, som kemistuderande, använde just ett grundämne i den meningen). Hygien. Vem har tid med sånt? Mat. Vaddå måste man ha det? Liv. Vad sa du?
När jag sätter mig på bussen hem har jag inget annat val än att plugga. Kol(höhö)svart ute. Endast läslamporna ovanför mig är tända. Efter en stunds läsande blir jag trött och funderar på att lägga ifrån mig mina papper. Strax innan Brottby sitter jag fortfarande och kämpar med den engelska kemitexten om kopparkloridlösningar. Huvudet knycker och jag slocknar strax.
Vid Söderhall vaknar jag till liv, men ser inte mina pappar i knäet. Jag sneglar mot den äldre mannen vid min sida och ser att han håller i dem.
- Nej men oj! Har jag somnat ifrån mina papper!? utbrister jag. Mannen svarar snällt och ler mycket. Han berättar att han har arbetat med kemi i sitt liv och varit anställd hos en firma som tillverkade klorgas för blekning. Jag berättar om min studiesituation och att jag just nu jobbar med ett projektarbete i kemisk teknologi, där jag inte har fått välja varken uppgift eller medarbetare.
Mannen och jag pratar om folks olikheter och arbetssätt i några minuter och sedan talar han om att han för några dagar sedan fått ett mycket trevligt mail. Det handlade om att människor antingen har positiva eller negativa grundtankar och han hade uppskattat det väldigt mycket. Han undrar om jag har någon mailadress, så han kan skicka mailet till mig och jag ger den till honom. Den äldre herren stiger av vid Rö och önskar mig en trevlig kväll.
Jag sitter med ett leende på läpparna fram till Rimbo och förundras över hur uppiggande det kan vara att prata med en total främling. Mina bekymmer om skolan är som bortblåsta och jag är mycket hoppfull inför mitt projektarbete. Tack vare en mycket vänligt sinnad gubbe på bussen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar