Det är nog som Anders sade. Alla blir så uppåt när våren kommer, men han (och jag) blir nedstämda. Inte på utsidan såklart, men när ingen ser...
Man känner sig så ensam och liten, när världen blir så stor och ljus. Det var likadant förra våren. Jag vill liksom hitta något att skylla på, typ som att det höll på att gnissla mellan mig och Svante, men det funkar inte riktigt nu. Nu har jag inget sånt. Fine, jag kan gnälla över att jag är singel, men det har ju faktiskt sin charm det med.
Jag kanske bara är en känslig person, som har en tendens att ta på mig lite för mycket saker som utspelar sig på våren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar