Det finns inget som gör mig så ledsen som att höra att jag inte är tillgänglig för de som behöver/vill ha mig. Ledsen i hela hjärtat. Jag vill finnas till för alla. Helst hela tiden och till 100 %.
När jag nu fick en tankeställare känns allt piss. Det var länge sen jag verkligen umgicks med min familj. De bästa och tryggaste människorna i hela världen. De som alltid finns där.
Jag som är så vansinnigt "upptagen" hittar ju på saker hela tiden och fyller ut varenda timme av min vecka med mer eller mindre roliga upptåg. Det kanske är dags att stanna upp och tänka en stund? All min multitasking med att hinna träffa så mycket vänner som möjligt är kanske inte bra? Uppenbarligen glömmer jag ju folk på vägen.
Det är väl inte så konstigt att jag berättar om det mesta som händer för t.ex. Sofia, eftersom hon känner de flesta inblandade i min KTH-värld. Även om familjen är det bästa jag vet, så vinner varken jag eller de på att jag berättar om hur mycket jag pysslar med. Tror jag.
Och alla jävla killar. Jag kan ju inte låta bli att tycka om. Det känns som att kärlek får världen att gå runt, men ibland vill man nästan spy för att karusellen snurrar för fort och man tappar greppet. Idag blev jag till och med ledsen för att jag blev glad. Det råkade nämligen vara så att jag lyfte foten när jag kramade en kille för att säga hej då. En "foot pop". En klassiker i alla kärleksfilmer. En instinktiv grej jag gör när jag tycker om någon. Dumt att "någon" inte är singel då, kanske... *suck*
Nej, nu känns det inte roligt. Jag vet ju om att jag inte träffat familjen på länge. Jag är så himla medveten, men sånt måste väl också få gå i perioder? I fortsättningen ska jag åtminstone inte multitaska bort tillfällen som kan bli helkvällar med familjen. Det är inte värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar