When all is said and done

Jag visste att jag var tvungen. För min egen skull.
De orden som snurrat i mitt huvud kom ut. Det är klart att det var jobbigt. Det var länge sedan något kändes så rätt och så fel samtidigt. Totalt tomt på insidan. Jag visste inte vad jag skulle säga. Allt var redan sagt. Han visste inte vad han skulle säga. Det var inte så konstigt.
En lång promenad med många tankar och några få ord. En lång kram vid Odenplan av denne någon som kommer att vara en vän för alltid. En väldigt nära vän. Det kommer att bli bra.
Tillbaka vid Tekniska mötte jag Anders i labbskåpskorridoren. Vi lade oss på golvet och somnade nästan. Efter lite drygt en halvtimme rörde jag mig hemåt med sorgsen musik i hörlurarna.

Men jag gjorde det. Jag vågade faktiskt. Och på något sätt känns det bra att ha sagt det. Nu ska jag bara samla ihop mig själv igen. Det blir nog ett besök i Rimbo, där tårar blir till trygghet.