Det omtalade talet

Till mina rutiga vänner:
Jag skulle vilja säga några ord till er. Några ord om kärlek.

Alla har kärlek i sig, men det finns olika sorter. Alla har speciella känslor för sin familj. Man älskar sina vänner och många av er har säkert sagt att ni älskat en sak som ni fått. Det är nog till och med vissa av er som känt kärlek för en person, som ni velat vara tillsammans med.

Exemplen tar inte slut här, men jag ska prata om en annan kärlek. En som jag inte visste fanns.

Jag hoppade av teatern i början av det här året. För några av er kanske det inte märktes, men jag lämnade er aldrig. Min kärlek fanns kvar här. Jag pratade med Malin, Jenny, Marcus, m.fl. "Vad hände?", "Hur gick det?" och "Går det som det ska?".

I lördags hörde jag pappa, Ann och Peter prata om teknikriggningen och scenografibygget. Det dröjde inte lång stund innan jag erbjöd mig att hjälpa till. Jag ville vara här! Jag ville vara en del av det ni skapar. En del av gemenskapen.

Måndag: genrep. Jag smög in och möttes av fullt sminkade och uppklädda skådespelare. Bara några minuter in i första akten kom tårarna. De tog inte slut. Jag saknade er så det gjorde ont. Kärlek. När jag ställde mig längs väggen nära scenen efter den andra akten frågade Malin om jag ville säga något till er.

Ja. Jag ville säga så mycket att det tog stopp i hjärnan. Alla intelligenta ord tog slut. Jag improviserade. Det var väl lägligt i teatersammanhang?

Teatern har lärt mig vem jag är och vem jag kan vara. Mycket beror på bra ledarskap. Det mesta beror på er. Det lyser om er när ni står på scenen. Känsla och inlevelse lyckas ni hela tiden få fram. Det är klart att man gör sitt bästa i ett sånt sällskap!

Teatergruppen är som en speciell familj och det här huset är vårt speciella träd. Vi träffas här eftersom vi har något gemensamt. Jag kallar det kärlek.

Jag gick härifrån, men jag lämnade er aldrig, för ni finns i mitt hjärta.

Jag älskar er.