Någon gång när omöjligt blev möjligt

Killkompisar. Jag tror inte att jag hade några innan jag började på KTH. (Marcus räknas inte, eftersom att han kommer från teatern!) Helt plötsligt har jag många, varav några jag garanterat kommer att umgås med i sommar. Har folk blivit mognare och allt mer benägna att se bortom könsbarriärerna, har det att göra med att en viss typ av människor pluggar, eller beror det på mig? I vilket fall som helst har jag funnit mig själv sittandes vid ett bord i en stor matsal i sällskap av endast killar, utan något som helst problem att hitta samtalsämnen. När vände det?

Det var troligtvis efter gymnasiet, den period i livet då man är på väg någonstans. Självklart kunde jag prata med killarna i gymnasieklassen (och en del andra också), men jag behövde aldrig bli vän med dem. Mycket hade nog att göra med min egen osäkerhet, som i sin tur bottnade i att jag aldrig hade haft ett förhållande. Visst fanns det killar på skolan som ovetandes fick agera ögongodis, men inget man vågade visa.

Sommaren efter studenten kom och jag fick jobba på Käppalaverket. Jag skulle inte påstå att det vände då heller, men jag hade i alla fall roligt i sällskap av Andreas som också jobbade.

Då det var dags att börja plugga igen, men denna gång på KTH, måste vändningen ha kommit. Matteplugg med Jocke, spex med Kalle, fester med glada människor och till slut bildades en mycket tight grupp i klassen.

Idag lunchade jag med Jocke, Emil och Stefan. Sushi för min del. Vi pratade och skrattade, precis som vanligt. Lunchen tog slut och de skulle fortsätta plugga inför sina kvarvarande tentor. Utanför Nymble stannar vi, eftersom vi ska åt olika håll. På ett väldigt underligt sätt kändes det som en stor sak att gå därifrån, men Jocke försäkrade mig om att vi alla kommer att ses i sommar. Där stod jag, på väg bort från de tre vännerna. Alla fick en kram och sedan vände jag mig om.

Jag kommer att sakna dem.