Det finns en anledning till att jag håller kvar vissa (enligt andra) konstiga killar i min värld. De ger mig något. Bara ett ömsesidigt fyllesamtal ibland. Ibland bara retas lite.
Vi är inte exklusiva. Vi är inte ens något. Vi har ett förflutet, som vi lutar oss tillbaka på mellan varven och det piggar upp. Jag blir inte sur när jag får höra om allt han håller på med, för jag vet att jag har ett aktivt val. Jag skrattar åt hans historier och vi vet var vi har varandra. Konstigt? Ja, kanske. Speciellt efter som vi nu, efter 1,5 år, fortfarande lever på gamla meriter.
Jag vet inte vem som är playern i vår relation. Han tror nog att han har koll på mig. Jag tycker att jag leker med honom. När det kommer till kritan, så spelar det faktiskt ingen roll. När vi ses på fester har vi något tillsammans, men det är mer ett kaxigt, ömsesidigt leende än en tanke om något annat.
Så länge man mår bra av en massa ord, så är det väl aldrig fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar