Bra. Då vet jag.

Kuken i örat! FISK!
Fuck. Bajs...

Och alla andra arga ord som dyker upp i huvudet.

Quit whining

Jag kommer på mig själv med att vara grinig på mig själv för att jag inte gör vissa saker. Jag stressar upp mig själv för att jag inte får ändan ur vagnen.

Men sluta gnälla och GÖR något istället! Fuckingjävlaskit.
Imorrn är det jag som tar tag i saker.

Om inte...

... min mobils minneskort bestämt sig för att det inte "finns" några filer (vilket det uppenbarligen gör när jag kollar på telefonens filhanterare) så skulle jag ha visat de snyggaste egobilderna på mig någonsin. Åhléns 99 och jag. As gorgeous as it gets.
Slipp då. Dumma telefon. Det här måste ordnas snarast. Bilderna är FÖR bra. ;)

Iffligt

Så mycket är knäppt. Jag skulle nog behöva kramas oftare.
Men det är klart att man blir lite irriterad på facebook-statusar som "svävar omkring efter underbar helg och måndag morgon". Fuckit. Sluta vara så jävla lyckliga. Skit i att jag lämnades bakom hela historien och var förloraren i spelet. Jag bryr mig inte om den grejen längre, men det är bara osmidigt av dem att inte tänka på andra, inte tänka på mig och hur ont det kanske gör. Själv gör jag inget annat än att bry mig om andra.
Orka!
Alla andra kan gå runt i sin jävla sockersöta värld och sväva på sina förbannade äckliga rosa moln. Hej. Jag ser verkligheten. Folk är idioter. Kärlek är total egoism för två.
Enjoy it, while it lasts. Puckon.

I can't do it. Skönt att bara få vara för ett tag.

Hate is a strong word... but I really, really, really don't like you.

Nu måste jag bara hate:a lite på männen i mitt liv, och med detta menar jag killarna på fucking-jävla-Kemisektionen. Jag vet inte vad jag vill. De har uppenbarligen ingen jävla aning heller. Nu vill jag bara gå från den stördaste hösten i mitt liv, till den bästa vintern i mitt liv. Can it be done?
Ja, snön är ju onekligen här. Mamma och jag fikade med hembakta lussebullar (upptinade från fjolårets bakning) vilket fick mig att mysa inombords. Jag ska ta hem min lilla julgran och en adventsljusstake. Mina röda gardiner ska upp innan helgen. Och satan-jävla-helvete, nu måste jag faktiskt bygga upp den förbannade bokhyllan. (Oj, vad den grejen var laddad med ilska!) Chokladkalender har jag också. Man kan nog säga att när det gäller jul, så är jag taggad som aldrig förr.
Men hösten... den här hösten alltså. Usch och blä, men samtidigt jippie och yes! Jag har fått allt som jag har pekat på, men ändå har det inte blivit som jag vill. När jag i fredags fick höra "love you" av ett nedlagt raggningsprojekt blev ju saker inte bättre direkt. Kanske ska undersöka möjligheten igen? Nej, jag vet inte.

Mer elgitarr åt folket.

Piss

ÅÅÅÅHHHHHH..... och så tar jag åt mig! FAN.
Men visst. Jag fattar. Synd bara att det inte går att vara sig själv.

SLUTA!!!

Varför säger folk hela tiden åt mig vad jag ska göra!? Jag får bara en massa skit jämt. Inte konstigt att man blir känslig och svag när man ständigt blir domderad över? Jag har en egen vilja. Jag har ett eget liv. Ett liv som jag måste få leva på ett visst sätt. Jag åsidosätter inte mina uppgifter och jag gör alltid klart saker i tid. Är det då för mycket begärt att få anpassa mina behov till min vardag? Att jag kanske värdesätter ledig tid och min familj? Jag har perioder då jag känner mig ganska stressad och behöver lugna (obokade) helger och kvällar. Allt står och faller inte med om jag är med på allt som händer i KTHs värld. Oavsett om förändringar påverkar mig. Jag är anpassningsbar. Herregud, är det något jag är, så är det väl anpassningsbar. Jag hade bokat in att få träffa min Mamma idag och visa henne hur jag bor. Att det sedan krockade med Sektionsmöte 4 på kemisektionen tänkte jag inte på. Beslutet var gjort. Jag ville/behövde träffa Mamma. Jag tycker inte att någon ska döma mig oavsett vilket val jag gjorde.

Mina anledningar. Mitt liv. Det räcker för mig.

Det är så helvetes drygt att questa i Zangarmarsh

Gank, gank, gank. Har folk inget liv!? Här försöker jag vara snäll och hjälpa folk med de bestar och kryp som sabbar för dem och så kommer elakingar och har ihjäl mig. Visst, det är en PvP-server, så jag accepterar det med ett surt leende. Problemet är ju bara att graveyarden är sjuuuukt långt borta. Alla förbannade corpse-runs blir vansinnigt dryga. Well hell. Det är bara ett spel, det är bara ett spel...

Kom igen!

Så fort solen tittar fram, tittar även alla rökare fram med sina cigaretter. Suck, I say.

Gubbjävel*

Igår kunde jag inte sova på bussen, vilket störde mig en del. Kvällen innan hade jag haft svårt att somna, sovit ganska dåligt och vaknat flera gånger. Uppstigningstid 05:00. 40 minuter senare satt jag på bussen mot Stockholm och kunde inte somna, trots att både bussens säten och föraren var bästa möjliga.
Idag gick jag upp samma tid och åkte samma härliga buss. Score! NU får jag kanske sova på bussen, tänkte jag. Nope... Bakom mig sätter sig en stor, tjock gubbe som ger ifrån sig två ljudliga hostningar med 15-minutersintervall. Det vill säga preciiiiiis när man har hunnit vaggas in i bussvärmen och brummandet väcks man av ett högt läte som tycks ha sitt ursprung precis intill ens öra. (Jag lovar att gubbfan böjde sig lite framåt.) Inte nog med detta, gubben passar även på att använda mitt ryggstöd som hjälp när han skulle sätta sig till rätta, så jag dras bakåt och släpps sedan iväg.
Kul att jag fick sova på bussen. NOT!

*Egentligen får man inte säga så.

Definitionen på att inte ha ett liv

Jag lägger upp en (märkbart fin) bild på mig och Svante på bloggen. Jag skriver dagen efter ett inlägg om att jag har njutit av en fin höstdag, lite poetiskt så där.

Någon JÄVLA IDIOT har så mycket tid över så han/hon orkar kommentera dessa två inlägg med ord som "fan vilken skabbig bild, usch" och "har du inget liv eller". Det förekom också ett flertal helt osmakliga kommentarer, som var helt tagna ur luften.
???
Jag har nu tagit bort både kommentarerna och möjligheten för anonyma läsare att kommentera min blogg, där det senare av de två är väldigt tråkigt att behöva göra. Jag vet nämligen att det ibland är mindre tidskrävande att skriva en "anonym", men undertecknad kommentar för mina vänner.

Skulle någon jag känner ha skrivit de här kommentarerna som ett skämt (vilket jag starkt betvivlar) kommer jag att säga upp kontakten med den personen. Är det någon jag inte känner blir situationen allt mer tragisk. Att klanka ned på en okänd tjejs tankar och stoltheter är bara JÄVLA DÅLIG KARMA (och jag skiter fullständigt i vilken religion personen tillhör, men ni fattar vinken).

En rad ur Sahara Hotnights "Visit to Vienna" får avsluta min förargade känsla.

We pity you loves leftovers
And look down on those who can't stay true.
We are safe but we can't stop wondering
If this is it, then who's fooling who?

Bitch, bitch.

Hej. Det är jag igen. Jag stannade inte för att vara snäll, men jag kommer att låta dig tro det. Du tror att jag inte kan se bakom all din skit. Alla dina ord är ett program för att vinna över folk på din sida. Du vet att det du säger är "rätt" sak att säga. Folk brukar göra sådant. Du missade bara en väldigt viktig del i det hela: Folk säger "rätt" saker och menar dem.
Förtroende. First we try, then we trust. Jo, visst är det så, men när du vände allt mot mig med din jävla backstabbing-attityd fattade jag väldigt snart vad som var rätt och fel.
Alkohol har förstört många liv. Du ligger kanske inte så bra till på den fronten. Fortsätt tro att du är sådär snygg, smart, rolig och populär. Förr eller senare kommer sanningen fram.

Jag ser rakt igenom folk som dig.

Kan det inte ta slut?

Igår höll jag på att somna på både kemitekniken och analytiska kemin (vilket egentligen inte är ovanligt *skäms på mig*). Efter 15-tiden var jag fortfarande hängig och det var apa-mycket att göra. Grupparbete, två självtest, labbrapport, förberedande frågor inför nästa labb, o.s.v. Jag blev allt mer trög när vi filade på rapporten och den sista halvtimmen klarade jag av på ren viljestyrka.
När jag äntligen var hemma vid 19 kollade jag febern. 38 grader. Halsen känns svullen, näsan är täppt och kroppen är svag. Varför kan jag inte bara bli frisk? Jag har redan genomlidit två penicillin-kurer på relativt kort tid.
Jag har sällan varit sjuk förut (peppar, peppar) och nu kommer det nya grejer hela tiden. Och naturligtvis när jag har som mest att göra. Kanske dags att säga hej då till tenta-5:or i fortsättningen?

Skit, piss och helvete

På mindre än en månad har jag gått från "Inom ett år flyttar nog jag hemifrån... kanske." till "Ta min härifrån NU!". Vad är det som har hänt? Låt mig ge ett exempel på vad som numera är en standardeftermiddag hos familjen Mattsson:
Ann kommer hem först. Mamma dyker upp lite senare. Pappa är väl hemma runt 17 (om han inte jobbar över). Mina tider varierar, men jag trillar mestadels in efter både Ann och mamma. Vid middagsbordet pratar jag lite med mamma. En positiv och lättsam samtalston. Mamma frågar Ann om hur dagen har varit/hur ett prov har gått/vad hon ska göra under kvällen. Ann svarar tyst/surt/kort eller inte alls. Efter ett par frågor blir mamma lite irriterad på henne. Det hörs på tonfallet. Då ryter Ann till och är helt plötsligt förbannad. Vissa gånger reser hon sig och går ifrån matbordet. Andra gånger blir det för mycket för mamma (som idag) och hon går iväg. Kvar sitter jag med antingen en upprörd mamma eller en lillasyster som man inte "får" prata med.

Kul liv.

Egentligen borde de skjutas

Att anlända till Tekniska Högskolan varje morgon är en pina. Jag knatar ned för trapporna och går under Valhallavägen, för att komma upp vid Östra Station (där pendeltågen går) och Seven-Eleven. Det är då ilskan träder till.
Ovanför rulltrapporna står minst en reklamutdelare, två City-, tre Metro- och fyra PunktSE-männsikor och skriker. Varenda morgon.
"GOD MORGON! METRO! GOD MORGON! PUNKTSE! GOD MORGON!"
Fy fan säger jag bara. Så här är läget:
Folk är morgontrötta. De ignorerar tidningarna som bokstavligt talat trycks upp i ansiktet på dem. De som vill ha något att läsa tar ögonkontakt med de hemska tidningsutdelarna och mottager sin morgontidning.
För seriöst, vem skulle tänka "Ja, men nu har han vrålat 'METRO!?' rakt i mitt trötta öra, så nu blev jag ju jättesugen på att ta emot en tidning från honom."?

Garanterat inte jag.