Tiden står still

Jag tittar ner i boken jag ska ta information ur för mitt psykologiarbete, men får inget gjort.
Jag kan inte inse att jag ska gå upp 7:20 imorgon bitti för att åka till skolan.
Jag suckar djupt och knappar lite på mobilen.
Jag stoppar det näsblod jag fått på grund av förkylningen.

Jag har fastnat i tiden och vet inte hur jag ska ta mig vidare.
Tiden behöver inte gå fortare än så här. Alla stunder då jag vet exakt varför jag vill leva känns så här. Då jag vaknar och ser in i de ögon som förtrollar mig är allt som det ska vara.