Nu är teaterveckan slut. Igår var jag med dem hela dagen.
Jag har aldrig känt mig så uppskattad, omtyckt och respekterad i någon grupp så som jag känner mig i den här ensemblen. Jag är någon för dessa teaterungdomar. Det trodde jag inte förut. De sa att de saknade mig, men jag tänkte att de bara sa då för att de märkte att jag var där i måndags.
Jag höll ett tal för dem innan deras sista föreställning. Det handlade om min kärlek till dem, hur mycket teatern betyder för mig och att jag aldrig kommer att lämna dem.
Syftet var att ge dem en liten "kick". Jag ville att de skulle tänka: "Okej! Vi klarar det här! Jill tror på oss!". Jag ville att de skulle ta åt sig. Vad jag inte räknat med var att de skulle börja gråta. Floder. Allihopa! Jenny snyftade när jag pratade, Marcus grät så han skakade där han satt i Annas knä, tuffa Erica fällde en tår, o.s.v. Jag kan säga liknande saker om dem alla. Henkan kom emot mig, torkade sig under ögat och sa: "Jill. Jag hatar dig." Jag kramade honom och svarade med ett leende: "Vet du, det tror inte jag att du gör." Kommentaren jag fick då var: "Nej, hur fan skulle jag kunna göra det?" ;)
När alla väntade på att få krama mig sa jag vi var kvitt. Jag hade ju gråtit så mycket i måndags, så nu var det deras tur.
Okej, alla grät och kramade om mig. Visst, jag kanske har talets gåva. Men, de känner PRECIS som jag. Marcus höll om mig hårt och sa mellan tårarna: "Jag saknar dig så mycket."
Alla grät. Inte ett öga var torrt. Jag fick fram budskapet. Teaterfolket är min alternativa familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar