The sweet hallo, the sad goodbye

Nu har han åkt. Alldeles för långt bort. Tidigt imorse ringde mobilalarmet som sade åt honom att gå upp. Jag låg kvar i sängen och kände en sorgsen känsla komma krypande. När Svante sprang runt och packade ihop det sista insåg jag hur mycket han betyder för mig. Det var då tårarna började samlas i mina ögon, för att kort därefter rinna ned för kinderna. Jag vet att det antagligen låter som världens Hollywood-klyscha, men jag saknade honom innan han ens hade hunnit åka iväg.


Jag fick i alla fall låna med mig hans t-shirt från KOMPIS-tiden, som får vara en liten tröst om jag skulle sakna honom alldeles för mycket. Det gör jag redan...