Jag pratade nyss med Svante på telefon. Det är visserligen en klen tröst och ett fattigt substitut jämfört med att vara på samma ställe som honom, men det är dock en tröst och ett substitut. Jag har räknat ner sedan några dagar tillbaka. Den som väntar på något gott... väntar alltid för länge.
Att höra hans skratt över telefonen är både en lättnad och en plåga på samma gång. Det är underbart att veta att han är glad, men det är jobbigt att inte kunna le mot honom och få se det fantastiska leendet som får mig att smälta som smör i solsken.
3 dagar. Det är allt. 3 arbetsdagar, som förhoppningsvis går jättefort. Det måste de göra, för jag har redan väntat så länge. Jag saknar honom.
Jag visste inte att man kunde känna så här för någon.
2 kommentarer:
Nååhhh.... *tindrande ögon* :)
Du vet.
Skicka en kommentar