Landet där de o-rostade mackorna bor

Det var en gång en plåtlåda som bodde i en liten fabrik. Det var väldigt ensamt om dagarna, så en dag bestämde sig plåtlådan för att gå en sväng.

Han gick och gick i flera timmar, så till slut var han tvungen att vila lite. Plåtlådan kände sig väldigt ensam, eftersom han inte träffat någon på vägen.

När han fortsatte att gå mötte han en stor dammsugare.

- Hej du, sa plåtlådan.
- Stick härifrån! vrålade dammsugaren, Här kan du inte springa runt! Gå tillbaka dit du kom ifrån!

Plåtlådan ryggade till och tyckte att det var bäst att gå vidare. Efter ytterligare en lång vandring blev han deprimerad. Hur skulle han någonsin kunna fylla sitt kontaktbehov om han aldrig fick träffa någon? Tankarna blev bara värre och värre. Att vara ensam i resten av sitt liv var det värsta plåtlådan kunde tänka sig. Precis som vilken annan tänkande skapelse blev tankarna allt hemskare och det gick så illa så att plåtlådan skar sig själv. Djupa skåror i sin plåtbeklädda kropp var vad han åstadkom.

När han satt och grät hörde han mjuka steg som tassade försiktigt bakom honom. Han vände sig om för att se var ljudet kom ifrån och fann en liten fyrkantig brödbit som tittade upp mot honom.

- Hej... sa den lilla brödbiten.
- Hej, snyftade plåtlådan.
- Var kommer du ifrån?
- Jag brukade sitta i andra sidan korridoren, sa plåtlådan.
- Oj, du är långt hemifrån. Varför gråter du? undrade den nyfunna bekantskapen.
- För jag har gått omkring och letat efter någon att ge all min värme och kärlek till, svarade plåtlådan, men jag har inte hittat någon som vill ha med mig att göra.

Den lilla mjuka brödbiten lutade sig mot plåtlådan och berättade att det inte är lätt att hitta nya vänner i fabriken. Alla var så stressade och hade inte tid för någon eller något annat än sig själv. Vidare sa brödbiten:

- Jag och mina vänner skulle behöva en som du. Det är så kallt hos oss och ingen bryr sig om oss. Vi har gömt oss från alla de elaka apparaterna på den här våningen och bor i ett hemligt rum, som ingen förutom vi känner till! Om du vill så kan jag ta med dig dit!?

Plåtlådan hittade inte ord för sin lycka. Äntligen verkade någon vilja vara med honom! Han följde med brödbiten till en lucka i golvet och de hoppade ner i den. De landade mjukt på en grön kulle och synen var bedårande:
Överallt fanns grönska, rosa blommor på marken, träd med smaragdgröna löv, vatten som porlade i en liten å och små blå fåglar som sjöng de underbaraste melodier. Genom en öppning i väggen syntes den klarblå himlen. En ljum sommmarbris svepte in över plåtlådan och brödbiten.

Det var då plåtlådan såg dem. Brödbitens vänner kom skuttande över kullarna och dansade med varandra av glädje. Alla kastade sig mot plåtlådan och gav honom ett ordentilgt välkomnande.

Samma kväll kom en av brödbitarna fram till plåtlådan och huttrade i den svala atmosfären.

- Du ser lite tom ut, sa den lilla brödbiten, medan den rös.
- Ja, svarade plåtlådan, som såg att brödbiten var kall, Jag kan nog inte känna mig riktigt hel igen. Du kan få hoppa in och värma dig om du fryser.

Brödbiten sken upp och gjorde just det.
Plåtlådan fick ge av all sin värme och kärlek till den lilla kalla brödbiten, som i sin tur inte behövde frysa längre. Även de andra brödbitarna fick värma sig hos plåtlådan, så ingen skulle behöva frysa något mer. Plåtlådan stannade hos brödbitarna och var lycklig i resten av sitt liv.

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT!