Kan jag inte bara få dö? Allt vore så himla mycket enklare då. Om jag slapp allt. Jag klarar inte mycket mer. Vad är det som behövs? Ingenting hjälper och nu sitter jag här och gråter, som så många gånger tidigare. Varför var all den här skiten nödvändig för mig att behöva stå ut med?
Älska, prata, gråta, hata.
Det gör för ont. Jag är rädd för att dö, men jag är rädd för så mycket just nu. Det har aldrig funnits så mycket känslor inom mig som nu. Mest av allt är jag rädd för att aldrig hitta den jag ska leva med. Varför känner jag så? Jag som är så "snäll, vacker, intelligent, rolig, har ett underbart leende", o.s.v. borde väl inte ha något problem på den punkten? DET ÄR VÄL KLART SOM FAN ATT JAG HAR TAPPAT HOPPET! DET GICK JU ÅT HELVETE SIST JAG HOPPADES! Dö, dö, dö, dö... Är det jobbigt? Jag vet ju inte. Jag går på lina mellan att orka leva/kämpa vidare och att ge efter/lägga av.
Jag älskar en kille, som älskar en tjej, som älskar den killen som bara gillar mig.
Måste det vara så här? Jag läste igår att förälskelse (som standard) går över efter 2 år. Då ska jag alltså må dåligt i ett år till innan det kanske blir bra?
Jag är ledsen Pontus, men du kanske förlorar två tjejer till priset av en.
1 kommentar:
Dö är det sista du skall göra!!! Fyy, att du ens kan skriva så! You're heart will go on, even if I must force it!!!
Kärlek // M
Skicka en kommentar