Vissa gånger måste man faktiskt skälla på de som man älskar mest. De behöver det. I söndags skällde jag ganska mycket. Jag skrek och slogs till och med. Det gällde min lillasyster, som jag inte bråkat på riktigt med sedan ca ett halvår tillbaka. På ett sätt kändes det skönt att få skrika. Av ilska och frustration. Inte av skratt och lycka, som så många gånger annars. Därför tror jag att mycket av det jag hållit inom mig fick komma upp till ytan och att jag kunde börja om på nytt efteråt.
1 kommentar:
Skäll inte på mig. Jag skulle gråta då. Du måste inte skälla på mig. Jag lovar. Inte är det väl min tur att bli skälld på? Jag är ju snäll. Jag ser snäll ut.
*Tittar upp med glittrande hundögon*
Och jag slåss aldrig och svär inte heller.
Skicka en kommentar