"Do or die" var alternativen. Jag valde "do". Jag var beredd att offra vad som helst. Det jag behövde offra var rädslan. Rädslan att förlora allt. Jag var tvungen att offra rädslan för att ta chansen att få allt. Klockan tickar, men inte på ett stressande sätt. Jag tar chansen, för jag vet att det är värt det. Just nu är det bara att vänta och se. So until then: Deep breaths.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar