Den där Jenny

En av mina härliga vänner har nämnts på tok för lite i den här bloggen!
Jenny. Min hallonbåt :) Idag när jag skulle äta lunch, utrustad med både bricka (tallrik med mat, bestick) och mjölkglas studsade hon fram för att förgylla min dag med en kram, trots de uppenbara besvären det innebar. Det är ett hjärta av guld.

I söndags natt satt tokstollan uppe och såg Oscarsgalan och fick bara fyra timmars sömn. Hon såg ändå lika fräsh ut som alltid på måndag morgon och hängde med när jag och Amanda pladdrade på bussresan till Norrtälje. Det tyder på en vilja av stål.

På min fotovägg har jag en helt underbar bild på henne. Hon stirrar stint in i kameran och ser helt förskräckt ut. Det var den fjärde december 2004. Pappa hade öppet hus för att fira sin 50-årsdag. Jag lekte fotograf med hans nya digitalkamera och tog kort på alla som kom i min väg. Däribland Jenny. Tre blixtar smällde jag av på en gång. Tittar jag på de framkallade korten kallar jag just dessa tre snapshots för: "Jenny, en serie i bilder". Hon blundar, ler och ser livrädd ut. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på dem. Hon har ett sinne för humor.

Ett hjärta av guld, en vilja av stål och ett sinne för humor. Det är Jenny i en väldigt kort beskrivning.