Thinking moments

Har ni någonsin känt folk som bara slår er med häpnad, gång på gång? Låt mig få berätta om just en sådan person för er. Jag tänkte prata om Marcus Mützell.

Marcus är född 1992 och är alltså fem år yngre än mig. Han var tidigare en bra vän till min lillasyster, men så är inte fallet idag av anledningar som inte är relevanta. De senaste åren har vi tillhört samma teaterförening och spelat mot varandra i tre pjäser. Vi har alltid kommit bra överens och har alltid haft roligt på teaterövningarna.

Nu har jag hoppat av teatern och träffar bara honom vid ett fåtal tillfällen då vi åker samma buss. Vi följs åt nästan hela vägen hem till mig innan han viker av för att komma hem till sig. Idag var en sådan dag. Vi hade inte setts på väldigt länge på grund av våra olika scheman, men idag åkte vi båda med 15:30-bussen till Rimbo. När vi kommit till vägskälet där vi går åt skilda håll stannade vi och fortsatte att prata.

Till protokollet måste tilläggas att denna sjundeklassare har samma mentalitet som en gymnasieelev. Jag kan föra en dialog med honom på samma villkor som mina vänner som är födda -81 och tidigare!

Vårt samtal rörde vid ämnen som skola, vänskap och teatern. Denne 14-årige pojkvasker slänger upp ett beundransvärt resonemang för sin ålder och jag blev ruskigt imponerad:
Han berättade att han skiljer på vänner och kompisar. Kompisar är de man umgås med på skoltid, eller bara hälsar på och byter ord med. Troligtvis anförtror man sig inte till dem i samma utsträckning som vännerna. Vänner är nämligen de som man träffar privat och har en närmare relation med. Vänner är de man berättar det hemligaste för.

Det är inte utan att man blir fascinerad.